Vem bär skulden när en kropp är till salu?

Vid sexuell exploatering finns fortfarande ett synsätt om att båda parter är lika ansvariga och att det är den utsattes ansvar att få slut på exploateringen. Men sexköp är övergrepp och det är ingen annan än förövaren som bär ansvaret för att få dem att upphöra, skriver Jacob Flärdh, Zandra Kanakaris och Gabriella Kärnekull Wolfe i Expressen.

I serien ”En kropp till salu” på SVT får vi möta tre unga kvinnor med egna erfarenheter av prostitution och andra former av kommersiell sexuell exploatering. Alla tre har sin egen historia. Men en gemensam nämnare är att män systematiskt sökt upp och utnyttjat dem när de varit som mest utsatta.

I dokumentären kallas de för Alexandra, Vera och Johanna. Namnen är fiktiva, men berättelserna är hämtade från verkligheten. Kvinnan som kallas för Alexandra växer upp som föräldralös i Rumänien. När hon fyller 18 år tar hennes pojkvän henne till Sverige för att sälja sex så att de ska kunna köpa ett hus till henne och hennes son. För Vera sker uppväxten i en trygg familj i Sverige men som 13-åring blir hon utsatt för en våldtäkt och efter det börjar hon må sämre och sämre psykiskt. För henne blir säljandet av sex ett sätt att stilla ångesten. För Johanna börjar resan med grooming på internet som 12-åring. Hon har inga jämnåriga vänner men på chattsidorna finns mängder av män som vill prata med henne.

Vid första anblick låter deras berättelser olika men i SVT:s dokumentärserie får vi följa allas inträde i exploatering parallellt och då blir mönstren tydliga: Johanna, Alexandra och Vera var alla personer som befann sig i en otroligt utsatt situation när exploateringen började. I denna utsatta situation möter de män som utnyttjar deras sårbarhet för egen vinning och egna behov.

Problemet idag är att exploatering inte ses som en våldsutsatthet. Vid exploatering finns fortfarande ett synsätt om att båda parter är lika ansvariga och att det är den utsattas ansvar att få stopp på utnyttjandet. Det framgår bland annat i rapporten ”Ingen hörde ropen på hjälp” där organisationerna Child10, Ellencentret och Inte Din Hora kartlade stödinsatserna och bemötandet för personer som utsatts för exploatering. Endast 12% av de som utsatts som barn vittnade om att de blivit bemötta som brottsoffer av de instanser de hamnat hos. Samma siffra för vuxna var endast 7%. När allmänhetens syn på prostitution mättes av Child10 och Realstars under 2020 svarade var sjunde man att han har en positiv inställning till personer som köper sex.

Samhällets syn införlivas även hos de som utsätts och bidrar till att utsatta inte förstår att det är övergrepp de är med om. Så här uttrycker ”Johanna” det i SVT:s dokumentär:

”Mamma har ju sagt tusen gånger att man inte får prata med främlingar om sex på internet så jag visste ju att det var fel. Men jag visste inte att det var de som gjorde fel.”

Det var inte allt för länge sedan samhällets lösning på mobbning låg i att förändra det utsatta barnet. Detsamma gällde för kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation som under lång tid själva fått bära skulden för det våld de utsatts för. Idag börjar ett perspektivskifte inom dessa områden ske där skulden i allt lägre utsträckning läggs på de utsatta. Detta skifte behöver även ske när det gäller prostitution och andra former av kommersiell sexuell exploatering.

Vi måste sluta lägga ansvaret på mamman som ser prostitution som det enda sättet att ställa mat på bordet till sina barn. Sluta kräva att det ensamma barnet framför datorn skulle förstått att personen på andra sidan skärmen ljög om dess intentioner. Sluta lägga skulden på den 16-åring som enbart försöker hantera sin ångest. Istället måste vi lägga ansvaret, skulden och kraven på männen som systematiskt väljer att utnyttja barn och unga kvinnor för egen vinning och tillfredsställelse.

Av Jacob Flärdh
Generalsekreterare Child10

Zandra Kanakaris
Generalsekreterare Ellencentret

Gabriella Kärnekull Wolfe
Grundare Inte din hora